1985 fick jag se en visionsbok gjord av Hall & Cederquist för byggföretaget ABV, på omslaget en spegelvänd bild av Piero della Francescas Hertigen av Urbino med en bygghjälm på huvudet, och jag fick en idé…

Varför använder man inte arkitektur som ett medel för att bygga varumärken? 1985 kändes det som något nytt, i alla fall i Sverige…

Äntligen kände jag en meningsfullhet med mitt nya yrke, till skillnad av hur det kändes att arbeta på det stora kontoret där man räknade kostnader från timlistor, som blev till det som kallades manår.

Det var dock först fem år senare när jag från KTH rekryterades som lärare till Beckmans Designskola och jag ombads att undervisa både på Reklamlinjen och Modelinjen, som jag märkte att mina färdigheter från Arkitekturskolan kunde appliceras på mjukare material och snabbare medier än arkitekturens.
Vi startade Formlinen på Beckmans och efter det fick jag chansen att arbeta inom hela designområdet med arkitektens kunskap som bas.

Brian Eno bekräftade vid den här tiden under en föreläsning på Handelshögskolan i Stockholm, att framtiden hörde editörerna till, alltså även de som inte själva kunde spela instrumentet, men förstod hur det skulle låta.

Efter att fastighetsbubblan sprack i Stockholm efter Desert Storm i Kuwait i februari 1991 blev alla arkitekter under 40 år blev arbetslösa över en natt. Jag precis hade öppnat eget, fick jag frågan om jag inte kunde rita om MQ:s butiker och följa med till möbelmässan i Milano för att lära mig mer om inredning.

I Milano öppnade sig ytterligare en ny värld efter den mångdisciplinära på Beckmans, plötsligt var jag inredningsarkitekt och fick göra om restaurang Brända Tomten på Stureplan till East. Scandic gav Thomas Sandell och mig uppdraget att förvandla en vördnadsfull, men tyvärr olönsam institution i Stockholms krogvärld, till ett samtida vattenhål med både mat, dryck och musik.

Samtidigt hade jag saknat ett djupare innehåll i möbelvärden än det jag upplevt i Milano. Mitt examensarbete på KTH hette den bofaste nomaden och med en filosofisk attityd till formgivning gjorde jag i form av ett start-kit av laminerat papper till möbler för den första bostaden. IKEA nappade och kalabaliken i media var total.

I och med att East var en sådan succé, redan innan det öppnade, i kombination med den zeitgeist som pappmöblerna träffade, gjorde mig plötsligt till en etablerad designer. Jag började umgås med internationella stjärnor på designhimlen som deras like och vi bildade en community av designers som vi kallade Bigsnake, som gick ut på att både ha roligt och arbeta tillsammans.

På Beckmans hade jag träffat en annan lärare, en grafisk formgivare, som jag upplevde hade djupa kunskaper i arkitektur. Vi startade bolag och gjorde trettio stycken varumärken för vin åt Vin&Sprit, vi döpte paraplyet över dessa varumärken för Amfora Vinhus. På den tiden var det inte många kockar som intresserade sig för vin, men vi lanserade idén om att Amforas viner kanske bara var bäst i sin priskategori, men de smakade ännu bättre när man åt rätt typ av mat till vinet. Så trettio av de mat och vinkombination som syntes på baksidesetiketterna författade jag.

Kollektivet Bigsnake har arbetat med Uppsala Konstmuseum på Uppsala Slott, ett mobiltelefonprojekt för Ericson som resulterade i ett mobilsmycke från Georg Jensen, ett möbelprojekt för Asplunds, solglasögon för Modo i New York.

Med en kär och nära vän till Bigsnake började det skördas druvor på hans mammas vingård i Bordeaux och en ny garage-bordeaux, Ormiale, blev till. Ett naturvinsprojekt där en av medlemmarna är delägare och de andra hjälper till vid skörden.

Jag uppväxt med bilar, mack, hotell och restaurang sedan min pappa och mamma träffades, och jobbade på Tylösands havsbad under Tylösands glansperiod på femtiotalet. Servitör och kypare var det finaste jag tyckte man kunde bli när jag var liten, det blev inte riktigt så för mig, men nästan.

Det är som restaurangarkitekt flertalet känner mig…